om konceptet

Djurassisterade interventioner är ett område under stark utveckling och det finns idag många  olika koncept och benämningar för hundars medverkan i skola-vård-omsorg. I Sverige har vi exempelvis terapihundar, vårdhundar, läshundar och bokhundar.

Vårt koncept - där vi utbildar resurshundförare - skiljer sig från många andra genom att vi fokuserar hundförarens kompetens framför certifiering av enskilda hundindivider. Argumenten för detta sammanfattas i vår LASSIE-modell nedan.
 
Vetenskaplig förankring och kritiskt tänkande är viktiga delar i vår utbildning. För att komma till SLU:s forskningsöversikt över djur och hälsa - klicka här

Nedan kan du läsa mer utförlig beskrivning av våra tankar bakom respektive argument. Våra ställningstaganden grundar sig på yrkeserfarenhet från arbete med människor med särskilda behov (med och utan hund), vår akademiska utbildning (sjuksköterska respektive fil.mag i handikappvetenskap), samt mångårig praktisk träning med egna hundar på elitnivå. Ytterigare värdefulla insikter har vuxit fram i dialog med våra elever, där flera olika yrkesbakgrunder, samt kompetenser inom hund, finns representerade.

Livslångt lärande

Oavsett om du är ung eller gammal, frisk eller sjuk, med eller utan funktionsnedsättning,  så har du styrkor att bygga vidare på och rätt att få utvecklas.  

 En del framsteg uppnås genom en planering, men inte sällan sker de största  i sällskap av spontanitet och kreativitet. Ibland är det hundens medverkan som gör att inneboende resurser upptäcks och får chans att blomma ut.

Resurshundföraren fungerar därför som coach utifrån det som sker i stunden, snarare än instruktör inom ett visst koncept. Vårt mål är att deltagaren får chans att vara en aktiv utövare framför en passiv mottagare, så att hunden kan bli en verklig motivator i det livslånga lärandet.

Spelrum

En resurshundförare är inte bunden till en specifik hundindivid, utan har stort utrymme att vara flexibel genom att matcha rätt hund för rätt uppgift. Alla människor är unika, liksom alla hundar - och alla möten!

I hundassisterad verksamhet vill vi låta deltagaren ha stort inflytande över aktivitetens planering och genomförande. Matchningen är oerhört viktig, eftersom själva relationen i sig  kan rymma stora möjligheter. Den enda som kan avgöra om en viss hund är en resurs i ett visst sammanhang är den person som är i fokus för insatsen. 

Att välja en hund som passar i sammanhanget ger även utrymme för hunden att vara just en hund, med både artspecifika och individuella behov och egenheter. Begreppet att  "anställa" en hund är därför inget vi förespråkar  - en hund saknar förmåga att såväl söka en tjänst, som att säga upp sig. Bakom alla medverkande hundar finns alltid en person som väljer - och har ansvar för - vilka situationer hunden ska möta.

Arbetsglädje

Vår övertygelse är att stor frihet för kreativitet och flexibilitet i utövandet gynnar arbetsglädjen hos alla inblandade. Vi tror också att kvaliteten gynnas genom friheten att göra sin egen grej.

 Detta koncept ger i sin tur utrymme till resurshundföraren att ge stort ansvar till deltagaren, så att var och en får chans att möta utmaningar utifrån sin egen förmåga och ambitionsnivå. 
 

Chansen att få inta en tränarroll kan vara mycket utvecklande.  Dels kan det handla om ren tricksträning, men det kan också handla om en hund med särskilda behov som kan ge den viktiga  tillfredsställelsen i att vara behövd. I träningen skapas ofta  parallella processer där deltagaren samtidigt lär sig mycket om sig själv.

Inkludering

En kategorisering av hundar som ska arbeta med människor medför per automatik en kategorisering av människor. Detta är inte förenligt med vårt syfte att deltagarens behov ska stå i centrum.

Skulle vi arbeta fram ett koncept för hur en resurshund ska vara och vad den ska klara av, så skulle vi också behöva beskriva deltagarens beteende, egenskaper och behov. En sådan beskrivning (kategorisering)  skulle antingen bli alltför generaliserande, alternativt ge en väldigt avgränsad målgrupp.  

Det finns ingen forskning som stödjer att faktorer som ålder, funktionsnedsättning eller sjukdom gör dig sämre på att bemöta hundar (och därför skulle vara i behov av specialtränade individer). Tvärtom ser vi att hundaktiviteter av olika slag kan vara ett forum för att - åtminstone för en stund - få känna sig som alla andra.

Vårt öppna koncept ger möjlighet att arbeta med deltagare som inte har specifika diagnoser, eller  ryms inom prioriterade målgrupper

Säkerhet

Vi anser att det är av stor vikt att hundföraren själv har kompetens att göra den riskanalys situationen kräver.

Hundens beteenden påverkas - och kan förändras - livet ut. Smärta eller obehagliga upplevelser kan förändra beteenden  från en dag till en annan. Tester som sker vid ett tillfälle i hundens liv eller en gång om året, kan därför ge falsk trygghet. (Det finns alltså inga vetenskapligt understödda tester som kan garantera att en viss hundindivid inte kan bli farlig i ett visst sammanhang.)  

En resurshundförare är utbildad att läsa såväl deltagaren som hunden, samt samspelet dem emellan. Likaså ger utbildningen mycket träning i att inta rollen som reflekterande praktiker för att minska risken för hemmablindhet.  

Ekonomi

Genom att prioritera förarens kompetens att matcha rätt hund för rätt uppgift - framför träning av enskilda hundindivider - kan stora vinster göras. Detta gör i sin tur att hundassisterad verksamhet blir mer lättillgänglig utan att göra avkall på säkerheten.

Fokus på hundarnas utbildning tenderar att överdrivas - vi har massor med hundar i landet som har en personlighet som gör att de är mycket lämpade för att medverka i olika sammanhang, utan behov av specifik träning. Det som behövs är personer med  kompetens inom samspel människa-hund för att göra lyckade matchningar.

Att lägga stora summor på träning av hundar som inte har naturlig fallenhet för ändamålet är inte ekonomiskt försvarbart bland målgrupper där resurserna  är knappa och det kan också vara en stor säkerhetsrisk eftersom resultat av hundträning är färskvara.

Ytterligare en faktor att ta hänsyn till är att ett hundliv är kort, medan föraren kan vara yrkesverksam i många hundliv framöver. Det finns heller ingen forskning som bevisar att special-tränade hundar gör större nytta än "vanliga" hundar.